Nationell struktur för datalexikon

Ett fönster i en byggnad beskrivs i dag olika beroende på vem som talar om det. Tillverkaren anger vissa egenskaper, arkitekten och konstruktören andra, entreprenören registrerar informationen i sitt system och förvaltaren letar efter uppgifter som ofta har ändrats eller försvunnit på vägen. Alla menar samma fönster, men använder olika ord, koder och format. Följden är att information måste tolkas, översättas och matas in på nytt gång på gång, och att den som ska sköta byggnaden i femtio år kan behöva inventera huset på nytt.

Det som framför allt saknas är inte tekniken, utan gemensamma principer för hur begrepp och egenskaper definieras, kopplas samman och förvaltas över tid. Ett datalexikon ger den grunden: en strukturerad beskrivning av vad ett begrepp betyder, hur det identifieras och vilka egenskaper som hör till det. Datamallar beskriver sedan vilken information som behövs för en viss typ av produkt, byggdel eller användning. Med gemensamma begrepp kan information lämnas en gång och användas av många, i stället för att tolkas på nytt i varje led.

I Sverige finns redan flera strukturer i bruk, hos byggmaterialhandeln, installationsbranschen, tillverkarna och anläggningssidan. Många fyller viktiga funktioner, och flera aktörer förvaltar i dag definitioner med hög kvalitet. Problemet uppstår mellan strukturerna. Det saknas en gemensam modell för hur de ska kopplas samman, och en långsiktig ordning för vem som ansvarar för relationerna mellan dem. Samtidigt ökar kraven på strukturerad och digitalt tillgänglig information, bland annat genom EU:s regelverk för byggprodukter och arbetet med digitala produktpass. För att information ska kunna användas automatiskt räcker det inte att den finns digitalt. Den måste också vara entydig och gå att tolka maskinellt.

Projektet ska därför besvara en fråga som ännu saknar gemensamt svar: hur bör en nationell struktur för datalexikon och datamallar inom samhällsbyggnadssektorn ägas, styras, finansieras och förvaltas, och hur ska den fungera tillsammans med befintliga svenska och internationella strukturer?

Projektet är ett strategiskt projekt inom Smart Built Environment och pågår i tio månader, september 2026 till juni 2027. Det bygger vidare på en branschöverenskommelse om effektiv delning av data som nio branschorganisationer står bakom.

Arbetet genomförs i fyra steg. Först kartläggs sektorns behov utifrån hur information används i vardagen. Därefter formuleras en gemensam kravbild för vad en nationell struktur behöver klara. I

det tredje steget prövas modeller för ägande, styrning och finansiering mot kravbilden, med internationella erfarenheter som jämförelse. Slutligen beskrivs hur strukturen kan etableras och förvaltas över tid.

Arbetssättet är lika viktigt som innehållet. Ett branschforum med sakkunniga från medlemsföretagen beskriver hur information hanteras i praktiken och var problemen uppstår. En oberoende expertgrupp från högskola och universitet granskar metod och slutsatser innan underlagen går vidare. Underlagen remitteras därefter i sektorn, och besluten fattas gemensamt av branschorganisationer som representerar hela värdekedjan: beställare, projektörer, tillverkare, handel, entreprenörer, installatörer och förvaltare. På så sätt skiljs analys, granskning och beslut åt, och slutsatserna vilar på både praktisk erfarenhet och oberoende granskning.

Projektet bygger inte själva datalexikonet och ingen teknisk plattform. Det ersätter inte befintliga strukturer och väljer varken leverantör, system eller teknisk lösning. Det som levereras är ett beslutsunderlag: en behovsbild, en gemensam kravbild, utvärderade alternativ för styrning och förvaltning med en motiverad rekommendation samt en genomförandeplan. Resultatet publiceras öppet och blir tillgängligt för hela sektorn.

Nyttan finns i flera led. Tillverkare kan lämna produktuppgifter mer enhetligt i stället för att anpassa dem för varje mottagare. Beställare kan formulera krav som går att följa upp och verifiera vid överlämning. Förvaltare kan få information som följer byggnaden över tid och går att använda för energi- och klimatredovisning, underhåll och återbruk.

För samhället ger en gemensam informationsgrund bättre förutsättningar att följa upp klimatpåverkan, återanvända material och använda ny teknik på information som går att lita på. När sektorn kan beskriva det som byggs med gemensamma begrepp genom hela livscykeln förbättras förutsättningarna för både lägre kostnader och lägre klimatpåverkan.